I somras pratade jag med en polis som sa att med det yrket jag hade med ungdomar kunde jag se en skillnad många år framåt för en ungdom möjligtvis och kanske inte just idag. Jag hoppades att det han sade stämde, med facit i hand idag kan jag ge han rätt.

Jag har jobbat med en ungdom som haft en utmanande problematik under lång tid och som gett mig så mycket glädje de senaste dagarna. Den senaste tiden har ungdomen och jag haft väldigt givande samtal men nu har de kommit till ett slut.
Någon har sagt att det handlar om att man ger mycket av sig själv med att jobba med människor och jag måste ge personen rätt men man får mycket också.
Jag tackar för den lärdomen du har givit ,och och tar den med mig och hoppas att vi ses igen senare i livet min vän!

Jag blev intervjuad för en C uppsats igår som handlade om diabetes och mötet med första mötet med sjukvården efter diagnosen ställts. Jag blev ombedd att berätta om min diabetes och hur den ser ut.

 

Läkaren
Jag berättade om att jag inte har så bra relation med min diabetesläkare, hon är från Sydamerika och jag vill inte säga att hon är knäpp utan nog bara mer att det är en kulturell skillnad mellan oss. Hon pratar snabbt,höjer tonen och viftar med armarna och berättar om följder diabetes kan ha för kroppen. Det är något dömande över hennes sätt, hon frågar om jag använder kosttilskott och andra saker och när jag svarar nej frågar hon om jag ljuger för henne. Det är väldigt osympatiskt och kanske där det speciellt går att se att det är kulturella skillnader då utbildningar inom vård av människor i Sverige går igenom mycket med bemötande mot patienter och klienter. Tog även upp tankar jag hade om hur man skulle gå tillväga om man skulle byta diabeteseläkare, det är ett svårt ämne då det känns som lite tabu inom sjukvården. Med det menar jag att det finns ingen direkt information om hur man går till väga om det skulle bli aktuellt och det är så många som har diabete.Känns nästan som att man ska väl vara tacksam för att man får träffa någon läkare på några månaders väntetid bara, samtidigt är det ju viktigt att ha en bra relation och ha en tillit sin läkare då det är en sjukdom som kommer vara med mig den större delen av mitt liv förmodligen.  

Högt blodsocker & medicin
Jag har läst om skadorna och är med i olika forum på internet där jag blir påmind om de titt som tätt. De senaste veckorna har jag legat runt 18-20 i blodsocker och har inte lidit så mycket av det mer än att jag varit lite trött och druckit mycket berättar i intervjun jag när jag tänker efter. Anledningen till att det blivit så högt är att tabletterna jag tagit som ska få kroppen att producera mer insulin än det lilla kroppen kunde producera innan inte har någon verkan längre då min insulinproduktion inte finns längre i kroppen. 
Samtidigt där under intervjun slår det mig att det kan ju vara så att blodsockret har varit högt så länge att jag glömt hur kroppen mår när den mår bra och därför tappat vad jag ska jämföra med. Jag försöker få kontakt med sjukvården och det tog flera dagar innan jag kom i kontakt med någon läkare som kunde ge mig besked om hur mycket insulin jag skulle tillföra med hjälp av sprutor. Att behöva skicka in synintyg och läkarintyg rätt ofta till transportstyrelsen är jobbigt också för att få ha kvar körkotet. Jag förstår själva syftet med att göra det då det inte går att en människa faller ihop i en bil.  Men om transportstyrelsen kräver att alla diabetiker ska göra det måste det finnas resurser till det också hos sjukvården. Det är inte meningen att de ska behöva jobba kvällar lördagar och söndagar i över 8 timmar för att inte ett körkort ska bli återkallat. Om de inte gör det så blir diabetiker av med körkortet för de inte fick tid hos en läkare och det är orättvist då det inte varit en prövning om det.

Sjuksköterskan som blev vändpunkten
När vi pratar vidare om sjukdomen och sjukvården kommer jag in på när jag var inlagd på sjukhuset i somras, jag mötte en sjuksköterska på avdelningen som var fantastisk! Han tog reda på frågor om vem jag var, hur mitt liv såg ut och gav råd och tips på hur man skulle kunna förändra det utefter det liv jag levde och vad som var viktigt att tänka på. Kändes som han var första personen som såg mig som en patient och inte som en person som pratade direkt till en sjukdom. Tänker rätt ofta på honom när jag börjar tänka på diabetesen då han är en av de mest sympatiska personerna som Landstinget Blekinge har tror jag. Jag vet inte om det handlar om att han var i min ålder heller om det påverkade, han kunde förmedla hur det kunde fungera när man drack alkohol och vad som var bra att tänka på, men även vad som var bra att tänka på i vardagen som student. För det viktiga är ju en sorts regelbundenhet, det är helt ok när man jobbar 8-17 måndag till fredag eller om man har heldagar med föreläsningar i en skola. Utmaningen kommer när det är olika tider beroende på dag, när det är föreläsningar 2 dagar i veckan och inte 5.. Rutiner helt enkelt!

Relationer

Det är svårt att få diabetes oavsett ålder, ett barn vill vara som alla andra och inte ta sprutor på lektionerna. Vill inte behöva förklara hur det ligger till gång på gång för alla nya människor hela tiden för sanningen är ju att människor kan vara grymma och även barn. Många har en omgivning runtomkring sig som vill hjälpa till och kommer med det ena tipset efter det andra men de kan nog aldrig riktigt förstå själva hur det är att ha det. De menar väl och man är tacksam för att de finns för utan relationer och ett sorts trygghetsnät är det ännu jobbigare speciellt i början då motgångarna är där och rutinerna inte är inne för allting från att sticka sig i fingret till medicineringen och andra försöker uppmuntra till rutinerna. Är nog rätt lätt att såra våra anhöriga i början då de ser hur vi misssköter oss och vår diabetes. Oavsett om man är barn eller vuxen handlar det om en innerlig önskan att vara frisk och kanske även har det inneburit en revolt mot sig själv i början, en sorts förnekelse av själva sjukdomen och hoppet att det ställts fel diagnos.

Nätforumen

Det är ju en del grupper på Facebook jag är med i om just diabetes där diabetiker själva är med. Ibland går jag in där och läser, det finns ett sorts samförstånd där då de flesta i grupperna har diabetes. Samtidigt är det mycket där som jag inte kan relatera till. Prat om insulinpumpar,ketoner,långvariga skador,Diabetes typ 1. Jag har en vän som skämtade och sa att jag hade "skyll dig själv diabetesen" vilket han menade är typ 2 det varrätt hårt att höra det. Jag fick frågan under intervjun om jag tänkte på om det var mitt eget fel eller någon sorts skam. Jag svarade att jag inte vet varför jag fick diabetes och det är inget jag vill spekulera i heller då det inte går att få fram något resultat utan det leder bara till en sorts sorgsenhet efter spekulationer så det försöker jag att inte göra.

Jakten efter ett bra sätt att försonas med allt kring diabetes fortsätter dag för dag.

/Niklas

Bjuder på en skön låt kopplad till ämnet för dagens inlägg att lyssna på samtidigt som ni läser så tryck på play  om ni har spotify. :)

Både jul och sommarsemestern känns avlägsen för de flesta och inte runt hörnet inom en snar framtid och något för människor att se fram emot. Jag och säkert många andra är i någon sorts mellanperiod där det är svårt att visualisera det som är roligt när det är så mörkt och tråkigt väder som det ofta är på hösten.

Jag tror många skulle må bra av att komma på någon positiv sak eller något delmål att sträva efter nu under hösten så det alltid finns något att se fram mot i framtiden. Spelar ingen roll om det är en AW i slutet av veckan eller en resa!
Min läkare föreslog en solsemester för min del pga min D-vitamin brist, Med rådande studentekonomin blev det ett recept på det och hämta från apoteket istället för en solsemester även om det hade varit roligare än en till burk i badrumsskåpet!

Tänker efter en dag med det här vädret att nog hela Växjö Kommun snart lider av D-Vitamin brist om det fortsätter vara sånt här tråkväder!

Längst ned på inlägget finns lite sköna låtar som jag lyssnat på mycket nu som jag gillar som ni kan börja med att sätta igång innan ni läser vidare! Med det sagt fortsätter jag skrivandet såhär.

Precis som titeln säger så skriver jag även av mig för att kunna gå tillbaka och tänka och det är ett sätt att få ut lite tankar jag har i mitt huvud i skrift för min egen skull och ingen annans. Men sen om jag kan bjuda på något som lockar fram ett skratt eller något som väcker en tanke eller inspirerar någon är det ju bara en fördel.
Jag bloggar inte om vilka kläder jag har på mig eller liknande för det är inte något jag går och funderar på särskilt mycket på. Skriver inte alltid om allt som är positivt men heller inte alltid om negativa saker utan hur jag mår för stunden helt enkelt.

Motgångar och medgångar

Det är väl helt naturligt ändå att man har det? Vissa dagar är ju bättre än andra och ibland går det att
förklara varför man känner att det är en sämre dag, och ibland går det helt enkelt inte att sätta något finger på varför man inte är på topp.

Ändå är normen i samhället att fråga hur en annan person mår, och de flesta säger bra. Men om det är något som tynger någon då? elle om någon faktiskt känner sig ha en mindre bra dag utan att veta varför man känner så, hur ofta kommer det fram?
Inte så ofta tror jag inte utan standardsvaret är nog "bra, fint".

Är det för att vi de dagarna inte tror att andra vill veta om det? att de frågar bara för att vara artiga? eller för att vi själva tycker det är jobbigt att prata om det? Kanske rentav är en kombination av alla sakerna.
Jag tror på att vara ärlig om hur man mår. Det är ingen mening att ha någon fasad att allt är bra bara för att göra andra till lags.

Det är nog bättre att vara ärlig istället och säga om det inte är en bra dag än att svara med ett ansträngt leende "Det är bra" om det inte är det. Jag vill ändå tro att en människa frågar för att personen i fråga undrar hur det är, det kan vara en sån enkel sak som att man frågar när ingen annan har vågat göra det på grund av osäkerhet. Eller helt enkelt inte har brytt sig om att fråga utan bara gjort ett antagande om att allt är på ett visst sätt.

När vi får dåliga nyheter eller något inte går som vi tänkt i livet är det lätt att fastna i något negativt tankemönster och att tänka på allt som är dåligt. Det är helt ok att må dåligt, det är normalt att må dåligt och man behöver inte alltid vara glad bara för att vara alla andra till lags eller för att det är normen i samhället särskilt när det kommer till sociala medier att förmedla allt som är bra. För det är väldigt få av oss som alltid mår bra.

En del av oss har lättare att prata om när man mår dåligt och andra stänger det inom sig, jag är nog en kombination då jag grubblar och funderar rätt mycket men kanske inte är den som söker kontakt med människor för att prata om mina problem. Det är ju som det sägs att det är enklare att ge andra råd än att ge sig själv.

Samtidigt är det viktigt att hitta något som bryter det negativa tankemönstret efter ett tag också annars kommer ens liv kännas rätt hemskt och trist och man känner det är svårt att komma ur de negativa tankarna.

Idag vet jag att jag har en genetisk blodsjukdom och blodbrist sen födseln som innebär bland annat att jag inte mår så bra varje dag och har kanske inte lika mycket energi som alla andra. Jag har även fått diagnosen Diabetes och en stund trodde de att jag kunde ha cancer.
Samtliga av de beskeden är rätt tunga att få oavsett vilken ålder man befinner sig i. Man vill vara som alla andra, Varför jag? Undrade jag på samtliga besked. När det kom till diabetesen så levde jag som innan jag fick diagnosen för jag ville vara som alla andra också, idag dricker jag inte vanlig läsk och äter inte mycket godis längre äter min medicin och har numera tagit tag i mitt mående efter att inte ha skött mig så bra innan. Det tar en stund att smälta det, man lär sig av misstagen och vad som funkar och inte funkar och till slut får man lyssna på sin kropp vare sig man vill eller inte.  

Ett exempel var igår när jag var ute och sprang, det var ju långt ifrån det roligaste jag gjort men jag jag kände jag var tvungen att pröva det för att möjligen öka chansen för att en känsla av att ett ökat välmående ska infinna sig i framtiden då man är några kg lättare och kroppen mår bättre

Efter ett tag så började jag att tänka på hur man skulle tackla varje sak och på något vis kom jag fram till att det var att ta en dag i taget och att acceptera att  jag mår dåligt ibland. Jag gick inte till skolan under en period där jag fick mina olika besked för jag kände att det kändes rätt meningslöst att sitta på en föreläsning när jag väntade på besked om vad blodsjukdomen innebar och vad det skulle innebära för mig i framtiden. Att en bomb släppts hos mig om att jag kanske hade cancer och att jag skulle få nya läkartider gjorde inte saken bättre utan det kändes rätt surt alltihopa. Det resulterade i att jag kom efter i skolan för den var inte prioriterad för mig just då.  

Det är inte så synd om mig idag, det kunde vara bra mycket värre även fast jag kunde vara frisk också. Det gäller att se någon ljuspunkt i de negativa sakerna och leva dagen till fullo! Måste bli bättre på att utmana mig själv till att göra saker jag vill men är rädd för eller känner mig obekväm i annars kommer jag se tillbaks på mitt liv när jag är gammal och ångra de sakerna jag inte gjorde för man vet aldrig när livet är över.

Jag tror på att det gäller att hitta något som ger en livsglädje och man får pröva sig fram vad det är, i mitt fall och många andras är det att resa och komma bort en stund. Samtidigt måste man trivas hemma vart det än är. Annars blir det jobbigare varje gång man ska åka tillbaks till sitt hem för man förknippar det bara med negativa saker. Jag tog tag i det som jag kände var jobbigt i Växjö och utmanade mig själv och fick en bra tillvaro och hade inte samma behov av att åka iväg varje helg heller som jag hade innan.

Idag känner jag att utbildningen ska slutföras helt med vissa spontana inslag av roliga händelser i vardagen och sen ska jag ut och upptäcka vad livet har för nya utmaningar att bjuda på!

Everything will be alright in the end and if its not alright then its not the end

/Niklas

Idag är jag 28 år, vi flyttade till Knösö när jag var 4 år. Jag började på dagiset som låg på gatan här i det nybyggda området. Jag var väldigt bitter över att börja här från början då jag kom från ett större dagis tidigare där det fanns flera avdelningar och framförallt så fanns det en lekhall och cyklar när man skulle vara utomhus för redan då hade det börjats med att alla skulle vara ute desto mer. Jag försökte bygga kojor av stolar och lägga filtar över men fick reda på att det fick man minsann inte göra för då kunde stolarna gå sönder. Varför har man stolar på dagiset om man inte får använda dem kommer jag ihåg att jag argt tänkte.

För er som missat det här så har jag aldrig varit riktigt den där fantasten av att vara utomhus. Redan på dagis kastade jag in de där hemska galonbyxorna i torkskåpet och sa att mina måste vara kvarglömda hemma i ett tappert försök om att få stanna inne. Jag var modig, jag sa emot förskolelärarna och sa att jag inte skulle gå ut.  I 9 fall av 10 så slutade det med att jag fick gå ut ändå fast utan stövlar och galonbyxor så jag såg det delvis som en seger vill jag minnas.

Det hände även titt som tätt att jag tog löpet hem till mitt hus som låg 40 meter längre upp på gatan när jag såg en chans att grinden var öppen för jag inte ville vara på dagis. När min mamma kom hem från jobbet så satt jag där på trappen glad över att hon kommit hem och att jag rymt från dagiset som resulterade i att hon fick gå ned och säga att jag var hemma.

När jag var på dagis så var jag rätt våghalsig av mig och hoppade från tak i lekparken för det gjorde de andra ju. Igår nu när vi är 28 år var vi vid en badplats där det finns en trampolin 1 meter ovanför vattenytan och mina vänner gjorde volter och försökte göra dubbelvolter och liknande. Vi blev rejält uppläxade av några grabbar i 12 års åldern som gjorde 3 ggr mer volter än vad vi gjorde i luften och sen även från en 5 meter hög trampolin då vi stod som några fågelholkar och kollade imponerat.

När vi var yngre tänkte viinte att det finns en överhängande risk för att man kunde skada sig.Då var det verkligen att man levde i nuet och dag för dag.  Idag känns det som man får ställa sig i slutet av trampolinen och försöka få rejält med svung eftersom vi är betydligt tyngre än tidigare. Idag är vi glada om man lyckas göra en halv volt innan magplasket ned i vattnet är ett faktum av den enkla anledningen att vi är fegare nu än när vi var yngre. Idag kan jag slå vad om att folk nästan tänker "Om jag hoppar kan jag bryta benet. Bryter jag benet måste jag vara sjukskriven från jobbet och värst av allt då måste jag fylla i blanketterna från försäkringskassan så jag går nog tillbaks till 1 meters trampolinen istället"

Så kunde det se ut när jag var ung, idag är det annorlunda då man måste ta hand om sig själv och livet bjuder på större utmaningar än att klättra över ett staket på dagiset eller smita genom en grind. Det kan faktiskt vara så att man var modigare som barn och sa ifrån på ett helt annat sätt. Idag muttrar man och sväljer en del som känns irreterande. Det typiska svenska sättet oavsett om vi är på resande fot eller är här hemma i Sverige, det tar emot för oss att ge kritik, för många är det jobbigt att skicka tillbaks maten på restaurangen utan då petas det lite och muttras och när frågan om allt var bra kommer från servitrisen så säger folk "Ja" men tänker att de aldrig mer kommer gå dit. På ICA muttrar folk när folk står för nära med kundvagnen, Vi är nog det enda landet som har markeringar med tejp runt en bankomat pga säkerhet men också för att signalera "Här är min sfär, kom inte in innanför den"

Varför är man då modigare som barn? kanske det är för att ett barn är mer oskyldigt? Om ett barn är ärligt kan det tas som charmigt och roligt vilket det inte tas som charmigt om en vuxen hade sagt samma sak utan då är det bara framfusigt och märkligt.

Nä jag tror på att folk generellt sett ska våga mer. Ta kontakt med den där tjejen du spanat in! , Är maten inte god på en restaurang säg inte att den är det när de frågar eller ännu bättre skicka ut den själv innan frågan kommer, Våga hälsa på människor gör inte det där vanliga att kolla i telefonen eller upp i taket av osäkerhet främling eller om det är någon ni känner ett hej är väldigt trevligt! Där är barn ett föredöme men även pensionärer är väldigt duktiga på att hälsa.

Nä det är väl ett av löftena till mig själv, i från och med idag ska jag våga mer!

För nästan alla som läser det här inlägget är vänner en självklarhet, vi har alla dem. En del vänner anser man som närmre och en del inte stå en lika nära och en del är väl till och med i valet och kvalet om man tycker man är bekant med dem eller vänner. Jag har vänner som hängt med under min uppväxt sen jag var 4 år samt vänner som tillkommit under tiden. Jag skattar mig lycklig som har så fina människor i mitt liv, Vi är rätt olika och har en del olika intressen men vi kompletterar varandra och har givetvis en hel del gemensamma intressen också. 

Vänner ska ge en energi och inte suga ut den, jag känner att mina vänner hjälper mig att utvecklas till en bättre person och ger mig nya perspektiv på livet. Många av mina vänner träffar jag inte så ofta som jag skulle vilja göra. när vi var unga var det så lätt att hitta på saker någorlunda spontant då man kunde vakna samma morgon och tänka "Nu är det en baddag!". Idag är det familjeliv,tentor och andra vuxna saker som sätter stopp för spontaniteten och som ser till att det inte är möjligt att träffas så ofta. Det är ju naturligt i livet att bli vuxna och folk träffar partners och bildar familjer. Jag gillar att mina vänner ändå tar sig tid att träffa sina vänner i sin närhet trots att livet ser annorlunda ut idag med mer stress och andra levnadsvillkor och för många i min närhet är det inte bara sitt eget schema och sig själva de har att tänka på utan även partners scheman och barns med förskolor och idrottsträningar och allt som hör till. 
Jag Har mött fantastiska människor i mitt liv och jag finns här för mina vänner och tror nog att de finns här för mig också. :)

När det kommer till goda vänner så behöver det inte vara så att man träffas eller ens pratar någon gång i veckan, för när man väl träffar någon av de där goda vännerna så är det så okomplicerat. Självklart har vi alla utvecklats under tiden som gått mellan när man träffades sist då utveckling sker hos varje person vare sig personen vill eller inte varje idag i varje människas liv. Idag har jag funderat på vilka fina vänner jag har runt mig och hur härligt det är när vi alla samlas och umgås både på planerade aktiviteter som svensexor men även som spontana dagar vid stranden på sommaren!

Idag har jag spenderat dagen på stranden med Anders,Gustav,Johan och sen åt vi mat tillsammans med Per och Victor som kom på kvällen, här kommer en liten presentation av dem jag umgåtts med och haft kontakt med idag som förgyllt den här dagen!

Anders Gustavsson: Här har vi grabben som stod och stretchade på fotbollen under uppvärmningen utan att röra på sig och skrattade när man påtalade det för honom samtidigt som han sa "Oh vad det spänner".  Flyttade till Norge när han var 10 och återkom senare med en flytt tillbaks till Sverige och i bagaget hade han roliga historier om norrmän och skrek numera "Det är Kårner! Eller jag menar hörna" vid fotbollsträningar som han kom och tränade med sitt gamla fotbollslag. Ännu idag har Anders lite svårt att skilja svenska från norska fast nu har han blandat in engelskan för att förvirra det ännu mer för sig själv och för oss.
Anders är en person jag beundrar mycket, han har den sociala förmågan att vara underhållande och bjuda på sig själv och se något roligt i allting kring honom och har mängder med historier om vad han varit med om. Samtidigt finns det ofta något att tänka på och det går att se ett budskap mellan de där historierna och Anders har även en seriös sida som kommer fram där det går att prata väldigt lättsamt om allt från politik relationer och andra saker man tänker på. Vi ses inte så ofta som jag skulle vilja men när vi väl ses så är det okomplicerat och  då är det som om det var några veckor sen vi träffades. Det är även svårt att veta hur Anders ser ut varje gång man ska träffa han då han är lite av en kameleont med sitt långa skägg och långa hår. Ibland ser han ut  att ha föryngrats 10 år när han rakat sig och klippt sig och ibland ser han ut att vara 10 år äldre än oss andra.
   

Victor Kronström: Lärde känna Victor via Andreas Blixt, Victor var en soffpotatis som oss andra men började träna och är idag en hunk med mycket muskler medans vi andra är kvar i diskussionerna om vilken dip till chipsen som är godast idag. Några av Victors kännetecken är hans facination för sura drinkar och för stället Sticky Fingers i Göteborg.Imperiet, Charta 77, Ebba Grön och Rise Against och Håkan Hellström är också något Victor uppskattar att lyssna på. Grabben som ser till att Karlskronas invånare får så gott dricksvatten som möjligt och är en av de människor jag ringer till först när jag kommer hem till Karlskrona för att Victor gärna hittar på saker och mycket känns som ett äventyr när Victor är med då han är en spontan och glad grabb som är en frisk fläkt i min umgängeskrets!
  
 

Gustav Andersson: Grabben jag stack en sista minuten resa till Sunny Beach med! Killen som har ironi och sarkasm som ett vapen och har och ett av Karlskronas största fiskeinteresse. En grabb som delar mitt filmintresse och som kan göra Karlskronas bästa hamburgare! Gustav tycker om snabba bilar och har en dold talang för poker och att bygga carports!

Johan Edegård: En av Karlskronas civilingenjörer som jobbar med kvalitégranskning. Har ett stort fiskeintresse och kan lätt prata timvis om det. Lärde känna Johan på gymnasiet, ännu en av mina vänner vars sällskap jag uppskattar mycket! Johan har en väldigt positiv syn på livet och vågar tänka på framtiden och vi diskuterar ofta om hur vi tror livet kommer bli.  En kille som är social och som uppskattar humor och är inte rädd för att bli ifrågasatt och uppskattar givande diskussioner. Förkärlek för Australien och allt som har med skaldjur att göra!

Per Szulc:En grabb som alltid har nära till ett skratt! Social kille som håller Karlskrona tryggt om nätterna när han patrullerar. Att svara på sms är inte hans bästa talang men han har visat sen husköpet med sin fru Patricia att han är en duktig snickare och har många dolda talanger. Per och jag spelade handboll tillsammans i vår ungdom och vi var de minsta och tunnaste i laget, som ni säkert förstår satte vi inte stopp för många när de kom i full karriär på den tiden.Sinn Fenn & Ebba Grön är något som ligger Per varmt om hjärtat.  
Tack för ni finns i mitt liv grabbar!

/Niklas

Jag tror på utveckling att utmana sig själv både som person men att även göra det i sitt yrkesliv är nyttigt! Jag tar officiellt examen den 4 Juni och har därmed varit 3 år i Växjö, staden där det är lätt att få tanken efter man spenderat några månader här att Växjö fick 20 soliga dagar på 1 år då det regnar väldigt mycket här. Jag stannar dock en stund till här för att fixa det lilla jag resterar på utbildningen. 

Vissa dagar har varit riktigt tunga och i Växjö har jag mött många mycket fantastiska människor men finns också en del som stämmer in på beskrivningen "Hjulet snurrar men hamstern än död". 

Jobb?
Funderar på vad jag ska jobba med sen, Sökte ett jobb i Norrköping med ungdomar som skulle komma till en öppenvårdsmottagning. Där skulle de kunna prata om sin oro i livet, allt ifrån relationer till kontakt med myndigheter till om de använder/använt droger eller alkohol och är vilsna hur problem hör ihop och vill prata med någon. Det tror jag skulle kunna vara ett en typ av jobb där jag hade kunnat känna att jag gjorde en skillnad.

Har hört från min farbror att jag borde bli standup komiker för jag kan förmedla saker på ett roligt sätt, kanske hade varit något? Jag och David Batra på Sverige turné sen "Sveriges 2 populäraste indier på Sverige turné!" Hade varit en syn! Det kanske är min framtid?
Vad jag än jobbar som är det ju inte så att det råder arbetsbrist i Sverige och att det plötsligt kommer ske en stor pensionsavgång bland missbrukare. Inte heller att ungdomar som är på fel bana i samhället och som är i behov av extra stöd plötsligt skulle upphöra att existera. 

Diabetesen
Då jag fick diabetes blev det att jag hamnade efter i skolan då det blev en omställning. Jag har några uppgifter kvar till hösten innan jag kan beställa ett examensbevis. Plötsligt när jag fick diabetes skulle jag behöva tänka på saker som kanyler och blodsockermätare och insulin. Första kvällen jag var ute med vännerna efter jag fick diagnosen gick jag in på herrtoan på nattklubben och skulle ta en spruta för tyckte det var jobbigt att göra det vid baren. När jag står och fipplar med kanylen och sprutan öppnas dörren, en kille kollar på mig och på sprutan och säger högt "Oj! Jag såg ingenting!!" och går snabbt ut. Förstod ganska snabbt att jag klassades som en narkoman i hans ögon där, men det var något så tråkigt men ändå så nödvändigt som insulin som injicerades.
Idag äter jag tabletter och klarar mig utan sprutor för tillfället även fast jag vet att jag kommer börja ta dem senare i livet igen. Från den dagen där jag fick diagnosen till idag har jag varit i kontakt med sjukvården otaliga ggr och kommer upp i summan så att jag får högkostnadskort varje år vilket jag är tacksam för även om sjukhus miljöerna inte är de mest uppmuntrande att befinna sig på.

Någonstans däremellan kände jag mig väldigt nedstämd och sökte till sjukvården och fick besked att jag hade både vitaminbrist och en genetisk blodsjukdom som hängde med sen Indien och blodbrist. Tanken kom upp innan jag sökte till sjukvården att det kanske kunde bero på något med diabetesen då jag inte känt mig så innan.  Då jag är adopterad vet jag inte alls något om min medicinska bakgrunden och har inte brytt mig eller tänkt heller tidigare då det varit orelevant. I varje fall så slutade jag gå på föreläsningarna ett tag och satt hemma under vissa perioder utan att träffa en människa och inte lämna lägenheten på flera dagar, tankegången gick väl lite  att föreläsningarna var rätt orelevanta just då för om jag inte kunde få mig själv att må bra och hur skulle jag då få någon annan att må bra. Kanske grundar sig lite i att jag alltid brukar vara lite av den muntrare typen också och inte vill visa mig svagare än någon annan vilket är en ganska dum grej.. Jag vet.

Sjukhusbesöket
Jag var inlagd på sjukhus i en vecka och det var för lite mer än 1 månad sen. Jag kände den där känslan igen om att vara utlämnad och att allt kändes hopplöst. Sjukhus miljöer är inte så roliga, den här gången var jag inlagd i Växjö men kändes som
det lika gärna skulle kunna vara i Karlskrona igen. Jag upptäckte rätt snabbt att jag var igen yngst på avdelningen, var i samma ålder som många av sjuksköterskorna. I salen var det en salig blandning av människor. En del av patienterna ville därifrån så fort som möjligt medans en del andra absolut inte hade någon brådska att åka hem. Kvinnan som låg i sängen mittemot var inte nöjd med att hon inte fått några svar på vad det var för fel på henne så hon ville absolut inte hem. Hon kom över till mig och snackade någon gång i timmen,hon hade fått en telefon som det ringde mer till än Comhems kundtjänst. Hon kom och berättade ofta för mig vad som hade sagts "Ja Ulla berättade ju för Ann-Britt och då förstår du Niklas då kom ju börja och sa det här till Berit" Jag hade ingen aning om vilka av de här människorna var som hon pratade om som om vi bodde i samma villaomårde alla. Hon var en frisk fläkt i salen och gick och pratade med alla. Då majoriteten av de andra patienterna i rummet var någonstans mellan 80 år och döden startade hon ett uppror mer eller mindre och snacket gick

"Stig, vad ska du hem och göra?! Du är ju gammal och kan inte åka och handla själv nu efter sjukhusvistelsen. Nej säg du ska stanna här några nätter tills det är dags för din tid du hade sen innan på mottagningen! VÄGRA!" insisterade kvinnan på. När hon åkt från salen sa en av de andra "Det var då på tiden, hon har inte varit tyst 1 timme de senaste 3 dygnen nu kanske man äntligen kan få vila!"

Grannen bredvid mig verkade stundtals vara klar i huvudet då han pratade om Ukraina konflikten och Ryssland osv men vid 2-3 tiden mitt i natten vaknade jag ofta av att karln plötsligt satt sig upp och börjat raka sig med rakmaskinen, då jag var en av de få i rummet som inte hade hörapparat vaknade ju givetvis ingen annan av det då deras hörapparater var urplockade på nätterna. Han trodde även att jag hade kommit från någon krigszon och det lät jag han tro tillslut då han kom tillbaks till det efter jag förklarat det flera gånger.. Han kunde även plötsligt från ingenstans börja prata rätt ut i meningar som"Jo men jag tror nog det kan vara så, om vi ser det på det andra sättet här så kan det nog vara rätt" När jag frågade han på min sida av skynket vad han sa undrade han vad jag tyckte. Lärde mig efter något dygn i samma sal som honom att det bara var att spela med så jag började säga "Du, jag tror faktiskt du har en poäng där. Det låter helt riktigt!" Det sa jag för att göra han glad för det var oftast helt ologiskt vad han pratade om för det hängde inte ihop alls.  Mannen sken upp som en sol varje gång han fick höra det och var väldigt nöjd med sig själv varje gång han fick det svaret och analyserade inte det mer.

Sjuksköterskorna och undersköterskorna på avdelningarna landet runt gör ett fantastiskt jobb! Efter man legat inlagd ett tag känner man hur man förfaller och det här med den personliga integriteten tas till vara på i så stor mån som möjligt på det sättet att det finns skynken att dra för och väggar på hjul. Men ändå är det lätt att bli lite småbitter när man känner sig som Växjös Al-Qaida avdelning på sjukhuset för man inte rakat sig och skägget är så ovårdat så det känns som att det är en trasmatta man har runt munnen som vävs större och större.  Höjdpunkten på dagen var när maten kom även om det inte var någon mat från en restaurang som hade michelin stjärnor var den helt ok! Det gav också en sorts tidsperspektiv på vad tiden var på dagen och dygnsrytmen. Ibland var det var så jag kunde tänka mig själv citera Johan Glans i huvudet "Oh kaka! På en torsdag!?" en av gångerna.

Efter det fram till nutid
Blev utskriven från sjukhuset så småningom även jag, har haft "ett mörkt moln" över mig sen dess och har väl inte riktigt varit mitt glada jag eller så social som jag brukar vara sen dess utan har mer varit ensam och plugget har väl inte varit så prioriterat.. Jag är rätt bra på att dölja när allt inte riktigt är tipptopp. Har väl inte varit mitt glada jag egentligen på några månader när jag ligger här och tänker efter. Kommit några besked som gjort att det känts rätt tungt. När jag tänker efter när allt kändes bra sist kommer jag inte riktigt ihåg när det var. Fick dock ett bra besked från sjukvården nu i torsdags i alla fall, efter en del dystra besked sen sjukhusvistelsen var det en liten ljuspunkt! Förhoppningsvis kommer det att kännas bättre snart!

Jag känner jag behöver åka iväg och göra något roligt nu när examen är här och inte tänka på problem längre! Ett startskott för ett bättre välmående på något vis, så får bli en tripp iväg. Vart? Göteborg och hälsa på Andreas? Danmark och hälsa på er där? En charterresa? Varberg för att hälsa på släkten? Finns många ställen dit jag skulle vilja åka som jag tror hade varit bra att åka till för att få upp humöret! Någon som vill med kanske?

Ibland ser jag människor som inte har det lika bra som jag och du. Människor som inte har lika varma kläder som vi men som går på samma gata som vi gör, som andas samma luft och som har samma behov av värme och en mättad hunger. De sitter vid kanterna och kan ha en bit kartong de skrivit på där det framgår att de är i behov av pengar, ibland har de inte det heller utan bara sträcker fram en kall skakig hand.

Många i våra svenska städer väljer att inte se på de här människorna. De kollar bort, tar upp mobilen och börjar nervöst trycka på skärmen för att se upptagna ut, en del kollar på tiggaren och går förbi och en del ser inte ens personen eller tittar upp alls. Det är människor precis som du och jag,bara för att de inte har Canada Goose jackor, Gucci väskor eller fina rockar som många av oss äger så kan de också bli ledsna arga glada upprörda och lyckliga, de har också ett behov av att bli sedda.

Varje gång jag åker till en av våra större städer på sistone har jag sett att det finns tiggare där, gamla som unga som sitter där och vill ha pengar. Jag såg ett inslag på tv om just tiggeri och att Sverigedemokraterna vill göra det olagligt och deportera de som tigger, i många fall romer. En av tiggarna var i studion och förklarade via tolk att de pengarna hon fick in skickade hon till sitt hemland för att hennes barn skulle kunna gå i skola och ha mat och om de gjorde det olagligt här skulle hennes barn inte kunna gå i skola. Kvinnan var analfabet och tillhörde en minoritet i landet som redan är diskriminerad i många länder i europa och det här var hennes sätt att tjäna pengar. Kvinnan valde att hoppas på medmänniskorna i ett rikare land och deras välvilja. Minoritetens namn kvinnan tillhörde är romer.

Jag själv funderade ett tag på sist när jag var i en av våra större städer om jag skulle skänka pengar till de som tiggde det jag kunde avvara, även fast jag är en student kan jag alltid avvara något till någon tänkte jag. Sen gick jag i den där fällan som nog är vanlig i Sverige "Hur vet jag att pengarna går till henne, det kanske är någon liga som åker runt?" jag funderade ett tag till på det här och kom till insikten sen att även om det är en liga och även om kvinnan faktiskt inte får behålla så mycket själv är det mina kr som kan göra en skillnad för att hon ska få mat på bordet här just nu och eventuellt även ge hennes barn möjlighet till en skolgång lite längre tid. För om jag inte skänker något då får varken kvinnan något litet eller barnen skolgång då de inte innefattas av Sveriges välfärdssystem.

Är det rätt att människor ska behöva sitta och tigga på gatorna i Sverige i februari och bo i gamla bilar och husvagnar och plåtskjul som kommer upp runt om våra större städer? Nej det är det givetvis inte och i det större perspektivet borde det utövas påtryckningar mot de länder där de här människorna kommer ifrån att ge dem en bättre levnadsstandard och arbeta mot diskrimineringen men just nu..
Just idag gör jag skillnaden att ge dem som tigger några slantar till mat tills dess att politiken får sin verkan i ett längre lopp!

Fortsätter du gå eller är det dags att stanna upp?
Vad väljer du att göra?
/Niklas