Lite som titeln är hur jag får se det senare, Ny diabetesmedicin inhandlad för en mindre förmögenhet så rätt bittert för tillfället som det alltid är när jag lämnar apoteket med visa kortet i handen nu för tiden. Diabetes är ingen höjdare, jag är ju inte världens bästa diabetiker heller kanske men försöker göra mitt bästa och jag sköter mig betydligt bättre nu än jag gjort innan.. Kanske var för att jag var i något sorts förnekelsestadie på något vis. Jag ville ju inte ha den här sjukdomen och ville leva som jag alltid gjort men insåg att det går kanske inte alltid. Nu har jag lärt mig känna igen tecken både när jag har högt blodsocker men även lågt och hur jag ska agera. Innan kallades den åldersdiabetes och har nu bytt namn till "typ 2" nu när jag sitter med min bittra humor tänker jag "Den drabbar överviktiga,gravida,gamla och mig" jag är en lagom tjock kille i sina bästa år som Karlsson på taket säger.  Har gått ned 10 kg nu på 3 månader så det är ju alltid något. Jag har vägt lite för mycket innan mot hur mycket jag velat väga men samtidigt är jag inte överviktig så att det skulle förklara diabetesen. Äh dumt att spekulera i det då det finns så många anledningar till varför just jag drabbades.. Man får se det positiva i eländet det är ju inte någon sjukdom som cancer, jag har förhoppningsvis många år framför mig.

Haft några dagar nu där det känts lite halvdeppigt, vet inte riktigt varför. Tänkt en del på misstag man gjort tidigare i livet samtidigt som jag vet att det inte går att ändra det som är gjort så är det svårt att blicka framåt ibland och även leva i nuet fast det är det jag måste försöka.
Blev inringd på jobb nu för någon blivit sjuk, är alltid bra med extra pengar antar jag. Jobb helgen närmar sig, lite annorlunda att jobba helg då det var ett tag sen jag gjorde det.
Nej jag behöver en förändring i mitt liv, någon positiv förändring eller nyhet som ändrar mitt liv. Ibland kan man känna igen sig i en grej jag hörde "Hjulet snurrar men hamstern är död".
Tror det är dags för en weekend tripp innan Århus helgen också!
Ok mina vänner vem är på? 
hitta spontaniteten inom er!!

Nu måste jag bege mig mot jobbet, vem vet det kanske är idag som förändringen sker?

/Niklas

Natten till tisdag är här och jag har nu officiellt klarat min första vecka på Komvux. Jag läser 5 veckors heltidstudier samtidigt som jag sommarjobbar på Ica för det var enda sättet att jag skulle hinna plugga upp Samhäll A i tid nog för att kunna skicka in en ansökan till Polishögskolan.
Jag tänkte inte att det skulle vara så intensivt som det faktiskt är.. Spenderade över 9 timmar i lördags med att´plugga och skriva arbete. Jag som alltid varit rätt skoltrött av mig kan ändå tycka det är rätt kul nu och förstår saker på ett annat sätt än när jag var 17 år och höll på med kursen halvhjärtat samtidigt som jag ändå vill bli klar med den här kursen och inrikta mig på nästa utmaning i min väg för att kunna skicka in ansökan.Gillar det här att kunna sitta hemma och ha igång en spotifylista med lite skön musik, känns som det passar mig mer än ett stelt klassrum. Jag pluggar ju mycket bättre med musik och har det igång vart jag än är känns det som, där är vi ju alla olika.

Är ju en del intyg som ska skaffas, alltifrån simintyg till synintyg. Det är väl rätt logiskt antar jag då en polis borde kunna simma så det inte är 2 personer som ropar på hjälp plötsligt, en som är i vattnet på väg att drunkna och en polis som står på en brygga och skriker på hjälp också pga att polisen inte kan simma, Man ska kunna simma 25 meter ryggsim utan att använda armarna, tycker jag låter rätt svårt när man aldrig varit fisken i vattnet?! och om jag ser någon som är i nöd i vattnet inte tänker jag då simma ryggsim till personen! Fast lagom tjock som jag är nu trots jag är på en stadig kurva och går ned i vikt så flyter jag väl som en tunna ändå framåt kanske!   .  Och att en polis kan se är ju rätt väsentligt också.. Ja det är ju rätt logiskt.. vad skulle hända annars, polisen kunde simma men simmade förbi personen som var i nöd kanske så det blev fel på det sättet   
 

Nervositeten kommer mer och mer för den här ansökan, fast jag vet det inte är någon mening att oroa sig för det leder ingenvart och jag försöker tänka som titeln på det här inlägget. "Oroas inte över framtiden den den kommer nog ändå". Jag vill ändå tro att jag skulle bli en bra polis som är rättvis och jag vill tro att jag har en god människosyn,jag vill se det goda i människor oftast och tror att folk kan förändras i många avseenden. Redan i högstadiet visste jag att det var det jag ville med mitt liv men inte på vilket sätt riktigt. Blev omvårdnadsprogrammet och sen jobb i hemtjänsten. Och nu några år senare började jag på universitetet fortfarande lika vilsen om yrke men var fortfarande bara säker på att jag ville hjälpa människor på något sätt. Jag har mött många underbara människor under min tid på universitet som ger mig mycket glädje och skratt, inte bara från nationen utan även från klassen och folk som jag lärt känna på andra sätt som har lett till att jag är den personen som jag är idag och till er är jag tacksam.

Sen för några månader sen var det plötsligt tydligt för mig när någon sa till mig "Du ska inte söka till polisen då? det hade nog varit något för dig" som jag tänkte mer och mer på det i några veckor att det kanske inte var så tokig idé, Jag fattade beslutet att det skulle jag banne mig göra det är ett yrke jag kan hjälpa folk inom och förändra så jag skrev in mig på komvux i Maj och här är jag idag! Vi får väl se om jag kommer in någon gång, men måste försöka. När jag jobbat som figurant för polisstudenterna har jag sett poliser som är 40 år som börjat så finns ju tid och jag vill inte sitta där när jag är gammal och tänka "Tänk om jag skulle sökt" så nu kör jag ! Jag söker på för man ska nog ha lite tur också och vem vet till slut kanske jag kommer in på  . Skönt att ha skrivit av sig lite om tankarna, tack för visat intresse och på återseende hoppas jag! :)
/Niklas