Längst ned på inlägget finns lite sköna låtar som jag lyssnat på mycket nu som jag gillar som ni kan börja med att sätta igång innan ni läser vidare! Med det sagt fortsätter jag skrivandet såhär.

Precis som titeln säger så skriver jag även av mig för att kunna gå tillbaka och tänka och det är ett sätt att få ut lite tankar jag har i mitt huvud i skrift för min egen skull och ingen annans. Men sen om jag kan bjuda på något som lockar fram ett skratt eller något som väcker en tanke eller inspirerar någon är det ju bara en fördel.
Jag bloggar inte om vilka kläder jag har på mig eller liknande för det är inte något jag går och funderar på särskilt mycket på. Skriver inte alltid om allt som är positivt men heller inte alltid om negativa saker utan hur jag mår för stunden helt enkelt.

Motgångar och medgångar

Det är väl helt naturligt ändå att man har det? Vissa dagar är ju bättre än andra och ibland går det att
förklara varför man känner att det är en sämre dag, och ibland går det helt enkelt inte att sätta något finger på varför man inte är på topp.

Ändå är normen i samhället att fråga hur en annan person mår, och de flesta säger bra. Men om det är något som tynger någon då? elle om någon faktiskt känner sig ha en mindre bra dag utan att veta varför man känner så, hur ofta kommer det fram?
Inte så ofta tror jag inte utan standardsvaret är nog "bra, fint".

Är det för att vi de dagarna inte tror att andra vill veta om det? att de frågar bara för att vara artiga? eller för att vi själva tycker det är jobbigt att prata om det? Kanske rentav är en kombination av alla sakerna.
Jag tror på att vara ärlig om hur man mår. Det är ingen mening att ha någon fasad att allt är bra bara för att göra andra till lags.

Det är nog bättre att vara ärlig istället och säga om det inte är en bra dag än att svara med ett ansträngt leende "Det är bra" om det inte är det. Jag vill ändå tro att en människa frågar för att personen i fråga undrar hur det är, det kan vara en sån enkel sak som att man frågar när ingen annan har vågat göra det på grund av osäkerhet. Eller helt enkelt inte har brytt sig om att fråga utan bara gjort ett antagande om att allt är på ett visst sätt.

När vi får dåliga nyheter eller något inte går som vi tänkt i livet är det lätt att fastna i något negativt tankemönster och att tänka på allt som är dåligt. Det är helt ok att må dåligt, det är normalt att må dåligt och man behöver inte alltid vara glad bara för att vara alla andra till lags eller för att det är normen i samhället särskilt när det kommer till sociala medier att förmedla allt som är bra. För det är väldigt få av oss som alltid mår bra.

En del av oss har lättare att prata om när man mår dåligt och andra stänger det inom sig, jag är nog en kombination då jag grubblar och funderar rätt mycket men kanske inte är den som söker kontakt med människor för att prata om mina problem. Det är ju som det sägs att det är enklare att ge andra råd än att ge sig själv.

Samtidigt är det viktigt att hitta något som bryter det negativa tankemönstret efter ett tag också annars kommer ens liv kännas rätt hemskt och trist och man känner det är svårt att komma ur de negativa tankarna.

Idag vet jag att jag har en genetisk blodsjukdom och blodbrist sen födseln som innebär bland annat att jag inte mår så bra varje dag och har kanske inte lika mycket energi som alla andra. Jag har även fått diagnosen Diabetes och en stund trodde de att jag kunde ha cancer.
Samtliga av de beskeden är rätt tunga att få oavsett vilken ålder man befinner sig i. Man vill vara som alla andra, Varför jag? Undrade jag på samtliga besked. När det kom till diabetesen så levde jag som innan jag fick diagnosen för jag ville vara som alla andra också, idag dricker jag inte vanlig läsk och äter inte mycket godis längre äter min medicin och har numera tagit tag i mitt mående efter att inte ha skött mig så bra innan. Det tar en stund att smälta det, man lär sig av misstagen och vad som funkar och inte funkar och till slut får man lyssna på sin kropp vare sig man vill eller inte.  

Ett exempel var igår när jag var ute och sprang, det var ju långt ifrån det roligaste jag gjort men jag jag kände jag var tvungen att pröva det för att möjligen öka chansen för att en känsla av att ett ökat välmående ska infinna sig i framtiden då man är några kg lättare och kroppen mår bättre

Efter ett tag så började jag att tänka på hur man skulle tackla varje sak och på något vis kom jag fram till att det var att ta en dag i taget och att acceptera att  jag mår dåligt ibland. Jag gick inte till skolan under en period där jag fick mina olika besked för jag kände att det kändes rätt meningslöst att sitta på en föreläsning när jag väntade på besked om vad blodsjukdomen innebar och vad det skulle innebära för mig i framtiden. Att en bomb släppts hos mig om att jag kanske hade cancer och att jag skulle få nya läkartider gjorde inte saken bättre utan det kändes rätt surt alltihopa. Det resulterade i att jag kom efter i skolan för den var inte prioriterad för mig just då.  

Det är inte så synd om mig idag, det kunde vara bra mycket värre även fast jag kunde vara frisk också. Det gäller att se någon ljuspunkt i de negativa sakerna och leva dagen till fullo! Måste bli bättre på att utmana mig själv till att göra saker jag vill men är rädd för eller känner mig obekväm i annars kommer jag se tillbaks på mitt liv när jag är gammal och ångra de sakerna jag inte gjorde för man vet aldrig när livet är över.

Jag tror på att det gäller att hitta något som ger en livsglädje och man får pröva sig fram vad det är, i mitt fall och många andras är det att resa och komma bort en stund. Samtidigt måste man trivas hemma vart det än är. Annars blir det jobbigare varje gång man ska åka tillbaks till sitt hem för man förknippar det bara med negativa saker. Jag tog tag i det som jag kände var jobbigt i Växjö och utmanade mig själv och fick en bra tillvaro och hade inte samma behov av att åka iväg varje helg heller som jag hade innan.

Idag känner jag att utbildningen ska slutföras helt med vissa spontana inslag av roliga händelser i vardagen och sen ska jag ut och upptäcka vad livet har för nya utmaningar att bjuda på!

Everything will be alright in the end and if its not alright then its not the end

/Niklas

 

Sonia

8 augusti 2014 16:33

Bra inlägg, jag känner igen mig i mycket av det du skriver.
Jag har tänkt på "hälsningsfrasen" "Hur mår du?" många gånger. Jag bestämde mig för några år sedan att jag inte skall svara bra bara för att det förväntas.. Tyvärr har jag insett att jag helt slutat säga bra.. när någon frågat. Mitt standard svar har blivit okej... En kompis har märkt av det och värnar extra om att fråga vad jag menar. Då förklarar jag eftersom att han faktiskt vill veta och är genuint intresserad av mitt välmående.
Det jag vill komma fram till är som du också sa, ärligheten varar faktiskt längst, och jag vill ju själv att mina vänner berättar om de har bekymmer eller något som tynger. Hoppas jag inte spårade iväg för mycket i mitt meddelande, ibland svävar tankarna iväg.
Hoppas du har det bra / Sonia.

http://https://www.facebook.com/sonia.idman

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I somras pratade jag med en polis som sa att med det yrket jag hade med ungdomar kunde jag se en skillnad många år framåt för en ungdom möjligtvis och kanske inte just idag. Jag hoppades att det han sade stämde, med facit i hand idag kan jag ge han r...

Jag blev intervjuad för en C uppsats igår som handlade om diabetes och mötet med första mötet med sjukvården efter diagnosen ställts. Jag blev ombedd att berätta om min diabetes och hur den ser ut.   LäkarenJag berättade om att jag inte har så bra re...

Bjuder på en skön låt kopplad till ämnet för dagens inlägg att lyssna på samtidigt som ni läser så tryck på play  om ni har spotify. :) Både jul och sommarsemestern känns avlägsen för de flesta och inte runt hörnet inom en snar framtid och något fö...

Idag är jag 28 år, vi flyttade till Knösö när jag var 4 år. Jag började på dagiset som låg på gatan här i det nybyggda området. Jag var väldigt bitter över att börja här från början då jag kom från ett större dagis tidigare där det fanns flera avdeln...

För nästan alla som läser det här inlägget är vänner en självklarhet, vi har alla dem. En del vänner anser man som närmre och en del inte stå en lika nära och en del är väl till och med i valet och kvalet om man tycker man är bekant med dem eller vän...