Jag tror på utveckling att utmana sig själv både som person men att även göra det i sitt yrkesliv är nyttigt! Jag tar officiellt examen den 4 Juni och har därmed varit 3 år i Växjö, staden där det är lätt att få tanken efter man spenderat några månader här att Växjö fick 20 soliga dagar på 1 år då det regnar väldigt mycket här. Jag stannar dock en stund till här för att fixa det lilla jag resterar på utbildningen. 

Vissa dagar har varit riktigt tunga och i Växjö har jag mött många mycket fantastiska människor men finns också en del som stämmer in på beskrivningen "Hjulet snurrar men hamstern än död". 

Jobb?
Funderar på vad jag ska jobba med sen, Sökte ett jobb i Norrköping med ungdomar som skulle komma till en öppenvårdsmottagning. Där skulle de kunna prata om sin oro i livet, allt ifrån relationer till kontakt med myndigheter till om de använder/använt droger eller alkohol och är vilsna hur problem hör ihop och vill prata med någon. Det tror jag skulle kunna vara ett en typ av jobb där jag hade kunnat känna att jag gjorde en skillnad.

Har hört från min farbror att jag borde bli standup komiker för jag kan förmedla saker på ett roligt sätt, kanske hade varit något? Jag och David Batra på Sverige turné sen "Sveriges 2 populäraste indier på Sverige turné!" Hade varit en syn! Det kanske är min framtid?
Vad jag än jobbar som är det ju inte så att det råder arbetsbrist i Sverige och att det plötsligt kommer ske en stor pensionsavgång bland missbrukare. Inte heller att ungdomar som är på fel bana i samhället och som är i behov av extra stöd plötsligt skulle upphöra att existera. 

Diabetesen
Då jag fick diabetes blev det att jag hamnade efter i skolan då det blev en omställning. Jag har några uppgifter kvar till hösten innan jag kan beställa ett examensbevis. Plötsligt när jag fick diabetes skulle jag behöva tänka på saker som kanyler och blodsockermätare och insulin. Första kvällen jag var ute med vännerna efter jag fick diagnosen gick jag in på herrtoan på nattklubben och skulle ta en spruta för tyckte det var jobbigt att göra det vid baren. När jag står och fipplar med kanylen och sprutan öppnas dörren, en kille kollar på mig och på sprutan och säger högt "Oj! Jag såg ingenting!!" och går snabbt ut. Förstod ganska snabbt att jag klassades som en narkoman i hans ögon där, men det var något så tråkigt men ändå så nödvändigt som insulin som injicerades.
Idag äter jag tabletter och klarar mig utan sprutor för tillfället även fast jag vet att jag kommer börja ta dem senare i livet igen. Från den dagen där jag fick diagnosen till idag har jag varit i kontakt med sjukvården otaliga ggr och kommer upp i summan så att jag får högkostnadskort varje år vilket jag är tacksam för även om sjukhus miljöerna inte är de mest uppmuntrande att befinna sig på.

Någonstans däremellan kände jag mig väldigt nedstämd och sökte till sjukvården och fick besked att jag hade både vitaminbrist och en genetisk blodsjukdom som hängde med sen Indien och blodbrist. Tanken kom upp innan jag sökte till sjukvården att det kanske kunde bero på något med diabetesen då jag inte känt mig så innan.  Då jag är adopterad vet jag inte alls något om min medicinska bakgrunden och har inte brytt mig eller tänkt heller tidigare då det varit orelevant. I varje fall så slutade jag gå på föreläsningarna ett tag och satt hemma under vissa perioder utan att träffa en människa och inte lämna lägenheten på flera dagar, tankegången gick väl lite  att föreläsningarna var rätt orelevanta just då för om jag inte kunde få mig själv att må bra och hur skulle jag då få någon annan att må bra. Kanske grundar sig lite i att jag alltid brukar vara lite av den muntrare typen också och inte vill visa mig svagare än någon annan vilket är en ganska dum grej.. Jag vet.

Sjukhusbesöket
Jag var inlagd på sjukhus i en vecka och det var för lite mer än 1 månad sen. Jag kände den där känslan igen om att vara utlämnad och att allt kändes hopplöst. Sjukhus miljöer är inte så roliga, den här gången var jag inlagd i Växjö men kändes som
det lika gärna skulle kunna vara i Karlskrona igen. Jag upptäckte rätt snabbt att jag var igen yngst på avdelningen, var i samma ålder som många av sjuksköterskorna. I salen var det en salig blandning av människor. En del av patienterna ville därifrån så fort som möjligt medans en del andra absolut inte hade någon brådska att åka hem. Kvinnan som låg i sängen mittemot var inte nöjd med att hon inte fått några svar på vad det var för fel på henne så hon ville absolut inte hem. Hon kom över till mig och snackade någon gång i timmen,hon hade fått en telefon som det ringde mer till än Comhems kundtjänst. Hon kom och berättade ofta för mig vad som hade sagts "Ja Ulla berättade ju för Ann-Britt och då förstår du Niklas då kom ju börja och sa det här till Berit" Jag hade ingen aning om vilka av de här människorna var som hon pratade om som om vi bodde i samma villaomårde alla. Hon var en frisk fläkt i salen och gick och pratade med alla. Då majoriteten av de andra patienterna i rummet var någonstans mellan 80 år och döden startade hon ett uppror mer eller mindre och snacket gick

"Stig, vad ska du hem och göra?! Du är ju gammal och kan inte åka och handla själv nu efter sjukhusvistelsen. Nej säg du ska stanna här några nätter tills det är dags för din tid du hade sen innan på mottagningen! VÄGRA!" insisterade kvinnan på. När hon åkt från salen sa en av de andra "Det var då på tiden, hon har inte varit tyst 1 timme de senaste 3 dygnen nu kanske man äntligen kan få vila!"

Grannen bredvid mig verkade stundtals vara klar i huvudet då han pratade om Ukraina konflikten och Ryssland osv men vid 2-3 tiden mitt i natten vaknade jag ofta av att karln plötsligt satt sig upp och börjat raka sig med rakmaskinen, då jag var en av de få i rummet som inte hade hörapparat vaknade ju givetvis ingen annan av det då deras hörapparater var urplockade på nätterna. Han trodde även att jag hade kommit från någon krigszon och det lät jag han tro tillslut då han kom tillbaks till det efter jag förklarat det flera gånger.. Han kunde även plötsligt från ingenstans börja prata rätt ut i meningar som"Jo men jag tror nog det kan vara så, om vi ser det på det andra sättet här så kan det nog vara rätt" När jag frågade han på min sida av skynket vad han sa undrade han vad jag tyckte. Lärde mig efter något dygn i samma sal som honom att det bara var att spela med så jag började säga "Du, jag tror faktiskt du har en poäng där. Det låter helt riktigt!" Det sa jag för att göra han glad för det var oftast helt ologiskt vad han pratade om för det hängde inte ihop alls.  Mannen sken upp som en sol varje gång han fick höra det och var väldigt nöjd med sig själv varje gång han fick det svaret och analyserade inte det mer.

Sjuksköterskorna och undersköterskorna på avdelningarna landet runt gör ett fantastiskt jobb! Efter man legat inlagd ett tag känner man hur man förfaller och det här med den personliga integriteten tas till vara på i så stor mån som möjligt på det sättet att det finns skynken att dra för och väggar på hjul. Men ändå är det lätt att bli lite småbitter när man känner sig som Växjös Al-Qaida avdelning på sjukhuset för man inte rakat sig och skägget är så ovårdat så det känns som att det är en trasmatta man har runt munnen som vävs större och större.  Höjdpunkten på dagen var när maten kom även om det inte var någon mat från en restaurang som hade michelin stjärnor var den helt ok! Det gav också en sorts tidsperspektiv på vad tiden var på dagen och dygnsrytmen. Ibland var det var så jag kunde tänka mig själv citera Johan Glans i huvudet "Oh kaka! På en torsdag!?" en av gångerna.

Efter det fram till nutid
Blev utskriven från sjukhuset så småningom även jag, har haft "ett mörkt moln" över mig sen dess och har väl inte riktigt varit mitt glada jag eller så social som jag brukar vara sen dess utan har mer varit ensam och plugget har väl inte varit så prioriterat.. Jag är rätt bra på att dölja när allt inte riktigt är tipptopp. Har väl inte varit mitt glada jag egentligen på några månader när jag ligger här och tänker efter. Kommit några besked som gjort att det känts rätt tungt. När jag tänker efter när allt kändes bra sist kommer jag inte riktigt ihåg när det var. Fick dock ett bra besked från sjukvården nu i torsdags i alla fall, efter en del dystra besked sen sjukhusvistelsen var det en liten ljuspunkt! Förhoppningsvis kommer det att kännas bättre snart!

Jag känner jag behöver åka iväg och göra något roligt nu när examen är här och inte tänka på problem längre! Ett startskott för ett bättre välmående på något vis, så får bli en tripp iväg. Vart? Göteborg och hälsa på Andreas? Danmark och hälsa på er där? En charterresa? Varberg för att hälsa på släkten? Finns många ställen dit jag skulle vilja åka som jag tror hade varit bra att åka till för att få upp humöret! Någon som vill med kanske?